resmarie

 

Torsdagen slöade vi, Arvid i lägenheten, Mor och jag tog först en promenad och sedan satt vi hela eftermiddagen i solen på balkongen. Härligt!

 

Fredag morgon körde vi till Milano, ingen var pigg på att ta sig in till stan utan vi stannade på hotellet i närheten av flygplatsen. Vi körde en sväng till Famiglia som visade sig vara en mataffär, där handlade vi ganska mycket eftersom vi var hungriga, bland annat färdiggrillad kyckling och vindruvor. Vi festade på hotellet och var sedan i god tid på flygplatsen på lördagen. Alltid kul att vara borta men oh, så skönt att få komma hem!

 

På bilden en modell av Milanos gotiska katedral, byggd i Lego, som fanns på flygplatsen Malpensa.

 

 

Cinque Terre består av fem orter öster om Moneglia och på måndagen tog vi tåget från Moneglia dit, det är nästan omöjligt att nå orterna med bil. Vi löste biljetter på turistinformationen precis vid sidan av den lilla stationen som hade en biljettautomat och köpte tur och retur för ca 8 Euro var.

 

Vi åkte till byn längst bort från Moneglia, dvs Riomaggiore, byn längst i öster. Där tänkte vi sedan vandra via Via dell Amore till nästa by, Manarola, och om vi orkade även till Corniglia. Tyvärr var dock båda dessa vandringsleder stängda pga olyckor tidigare år. Jaha. Efter Riomaggiore tog vi därför tåget tillbaka men det stannade inte förrän i den byn som ligger längst i väster, Monterosso al Mare. Då fick vi ju gå av där. Vi valde därefter att vandra från Monterosso till byn Vernazza, som verkade mest populär, många gick av där när vi åkte förbi förra gången.

 

Vandringen var ganska tuff, det var oändligt med trappor upp och sedan även ner. När vi kommit upp en bit fick vi lösa biljett för att vandra, 8 Euro per person men vi fick lite rabatt, antagligen för att tjejen i kiosken trodde att det skulle vara extremt plågsamt för oss, hon såg lite tvivlande ut på att vi skulle komma över till andra sidan. Det gjorde vi  men drygt 3 km tog nästan tre timmar... Vi var glada att de tagit betalt, antagligen finansierade det räcket som kändes skönt att ha till hands vid branta passager.

 

Framme i Vernazza åt vi glass, satte oss varma i skuggan, sedan blev det jättekallt trots pizza i kvällssolen. Skönt med tåget hem. Byarna Manarola och Corniglia fick vi hoppa över denna gång. Det är bra att ha en orsak att åka tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

På söndagen tog vi en tur till Portofino. Vägen från Moneglia var längre än vi trodde och väldigt vacker. Krokigheten främjade dock inte välmåendet i baksätet och på tillbakavägen blev det motorväg - kom hem på en kvart! Det fanns gott om parkeringshus i Portofino (jaja, det är lågsäsong, jag förstår att det är fullt i högsäsong) men de var inte stora och det gäller att navigera bilen med tungan rätt i mun. Hallå, det har blivit väldigt mycket mer reklam på denna sidan! Jag har inte markerat ordet bilen - vad håller blogg.se på med?

Italiensk glass slinker ner även i Portofino!

 

Någon slags utställning med statyer ägde rum, en lång räcka med lilarosa possums stack ut mitt i allt det vackra. Gillade noshörningen bättre.

 

Väldigt glad att det inte är min entretrappa på bilden. Tänk er några matkassar och en back med vatten på det...

 

Eftersom jag körde blev det inga bilder på vägen dit och hem.

Mor, Arvid och jag hade möjlighet att disponera en lägenhet i den lilla semesterorten Moneglia på Italiens nordvästra kust, mellan Genova och Cinque Terre, på höstlovet. Vi flög till Milano men istället för att ta tåget som rekommenderat hyrde vi en bil och körde till Moneglia. Motorvägarna håller fantastisk standard, rymmer många tunnlar och italienarna har en enkel princip, den som kör fortast ska komma fram och de andra håller sig i innerfilerna. Måste säga att jag är imponerad över hur väl trafiken flyter på och hur mycket trevligare det är att köra när alla flyttar på sig istället för att alla ligger i ytterfilen och ingen kommer fram, som här i Skåne. Det är betalväg och kostade ca 13 Euro mellan Milano och Moneglia, drygt 17 Euro mellan Moneglia och Florens.

 

Till Moneglia finns två vägar: en obeskrivligt kringelikrokig över bergen utan vägmarkeringar och ljus (körde vi bara en gång) eller via de gamla tågtunnlarna längs havet. De gamla tågtunnlarna är enkelriktade och det finns möjlighet att köra ut eller in till Moneglia under två minuter tre gånger per timme. Även ambulansen måste vänta. Större bilar göre sig icke besvär, de kommer helt enkelt inte fram. Vid ett tillfälle väntade vi på en backande lastbil som inte sett storleksmarkeringarna i tid, det var bara för honom att vända om.

 

Moneglia har sandstrand, en palmkantad promenadgata med serveringar och en liten affärsgata innanför. På affärsgatan ligger den mycket trevliga restaurangen La Cantina del Vicolo, hämtpizzeria, bageri, kött- och fiskaffärere och lite andra butiker. Här återfinns också byns två kyrkor, den ena från 1300-talet med delvis bortvittrade målningar från bl a Rubens, och den andra från 1700-talet och betydligt mer utsmyckad. Här finns också minst en borg som vi inte besökte denna gång.

 

Moneglia lär vara full av liv på sommaren men nu var det en ganska sömnig småstad i höstsolen. Någon enstaka vågade sig på ett bad när solen värmde mitt på dagen men morgnar och kvällar låg temperaturen runt 10 grader och jag ångrade min stressade packning och frånvaron av fleecetröja.