resmarie

Idag var väderprognosen -6 grader med strålande sol och varmare framåt dagen. Begav mig således uppför backen på andra sidan vattendraget i centrum mot Alhambra. Efter mycket letande efter biljettluckan var biljetterna till Alhambra slut när jag kom fram och jag fick nöja mig med biljetter till Generalife med tidigaste ingångstid kl 14, dvs om ungefär 3 timmar.

Alhambra är ett världsarv och åtminstone enligt guideboken en av de mest betydelsefulla byggnaderna i världen. Det är ett moriskt palats, byggt av nasriderna på 1300-talet, några byggnader tillkom tidigare och några senare. I min vanligtvis måttfulla guidebok står det ”Ett magiskt bruk av rymd, ljus och vatten och utsmyckningar karaktäriserar denna synnerligen sensuella byggnad”. De skriver också att Napoleon funderade på att spränga det, tycker jag var bra att han inte gjorde, för Alhambra är verkligen fint.

Som tur är har jag varit här förut, annars hade jag blivit förkrossad över att inte komma in. Beställ biljetter i förtid om du ska dit! Nu hamnade jag i paradisträdgården på jorden istället, El Generalife, som användes som Nasridernas plats för avkoppling, det är ju inte heller så illa.

Det finns många platser som inte kostar inträde på området. Bland annat finns en parador i en okänd prins palats, togs 1495 över av fransiskanermunkar. Här begravdes Isabella och Ferdinand, Los Reyes Católicos, innan de flyttades till katedralen. Nu kan man bo här för en rätt så rejäl slant. Paradorer är statliga hotell i särskilt intressanta byggnader eller med särskilt naturskönt läge. Någon gång blir det parador men jag tror att pengarna för alla mina hotellnätter hade gått åt för en eller två nätter här. Däremot var kaffet och osttårtan både gott och relativt prisvärt för att vara mitt i ett världsarv.

Generalife är en vacker trädgård och vart man än går hörs vatten som porlar. Vatten är centralt i hela området och rinner ständigt enligt ett sinnrikt system. Gott om cypresser finns det också. Utsikten mot Granada är fantastisk.

Inne i Alhambra finns det en skylt:

Dale limosna, mujer,

Que no hay en la vida nada,

Como la pena de ser

Ciego en Granada.

Idag var vädret dimmigt och grått med risk för regn framemot eftermiddagen. Valde därför att ta mig en tur bland sevärdheterna på stan.  

Det som jag kom till först och som var öppet var Palacio de la Madraza. Utanpå är det väldigt utsmyckat med fejkmålade stenar, målning från 1700-talet. Invändigt är det en blandning mellan barock och nisrabernas utsmyckningar från 1350-talet. Det betyder att det är byggt samtidigt som Alhambra och utsmyckningar är väldigt lika. Fördelen här är att spanjorerna tyckte att väggarna var så hemska att de satte för bräder och därmed har färgen bevarats, vilket den inte har gjorts i Alhambra. Måste säga att rummet med de nisrabiska utsmyckningarna var otroligt tjusigt. Man fick inte gå in utan guide (kostade 2 Euro).

Palacio de la Madraza var ursprungligen ett arabiskt universitet men på 1700-talet blev det statshus, nu tillhör det åter universitet. Taket är byggt av nisraberna och sammansatt utan spik men målningarna är gjorda av spanjorerna.

Min guidebok är inte överdrivet imponerad av byggnaden eftersom den blivit ombyggd i stor omfattning.

Tog mig en tur i affärerna runtomkring eftersom kön till katedralens kungliga kapell var lång. Alcaiceria är namnet på små trevliga arabiska affärer, kom naturligtvis ut med en sjal.

Katedralen är enorm och byggdes i början av 1500-talet. För att förstå katedralens och Granadas historia måste man känna till att Los Reyes Católicos, Isabella och Ferdinand, enade Spanien 1492 och Granada var den sista stad som infogades i riket efter mycket problem. Isabella dog 1505 och av symboliska skäl och för att betona vikten av Granada begravdes Ferdinand och Isabella här. När Isabella dog var dock inte katedralen färdig men så småningom flyttades de båda hit. Därmed kan man säga att katedralen är en symbol för Spanien som land och av stor vikt för spanjorerna.

Katedralen ser ut som katedraler gör mest och jag har bara en bild utifrån. Det som är av vikt är det kungliga kapellet där Ferdinand och Isabella numera ligger begravda. De har marmorstenar med sina avbildningar på och därunder ligger deras kroppar i blykistor, det är tillåtet att passera och titta på dessa kistor, vilket jag gjorde. Det är dock inte tillåtet att fotografera. Kan säga att det är ett väldigt pampigt kapell.

Fikade och gick runt en sväng men kände mig ganska klar med centrum så jag gick en bit till för att gå längs Albaicíns gamla mur. På kartan såg det lugnt ut men i verkligheten gick det UPPFÖR. Hela tiden. Var helt slut och genomsvettig när jag kom upp till ett torg och sedan kunde gå vidare till Mirador de San Nicolás, en utsiktspunkt som jag inte hade tänkt gå till eftersom vädret gjorde att utsikten blev helt kass. Döm själv! Jag var inte den enda som var där.

Det fanns en sak till jag ville se och det var El Bañuelo, dvs det mest välbevarade av Granadas  tidigare tjugoett badhus. Det är från 1000-talet och det äldsta huset i stan. Det ligger ett kvarter från hotellet och inträdet är gratis. Gillar särskilt den naturliga belysningen i taket, gör ju inget om det regnar in, tanken var ju att man skulle bli blöt ändå.

Nedkyld var det därefter dags för siesta på hotellet. Väldigt glad att för mina långkalsonger (har bara haft dem inomhus) och dunjackan. Klädsel tröja, kofta och dunjacka, vantar och mössa/halsduk. Inga kängor. Var bara för varm i uppförsbacken. Någon enstaka plusgrad på morgonen (dvs vid 10-tiden) och bara varmt i solen.

På kvällen hade jag bokat flamenco-föreställning i grannhuset, Palacio de los Olvidades (De bortglömdas palats). Det var en tolkning av poeten Federico García Lorcas (mördades 1936 av politiska skäl) poem om olycklig kärlek. Gitarristen hade komponerat musiken, han symboliserade tiden, och en av de kvinnliga dansarna hade gjort koreografin, hon symboliserade minnet. En man sjöng och spelade rytminstrument mm. Och så var det ett yngre par som var älskande och inte fick varandra. De stod emellanåt bakom varsin stolpe när minnet var i centrum och jag trodde att den lilla tjejen längst fram skulle tas ut av sin pappa när något liknande våldtäkt tog plats på scenen, allt tolkat via flamenco. Kan säga att det var den minst turistanpassade flamencon jag någonsin sett (vilket var konstigt eftersom publiken bestod av ca 30 turister varav åtminstone en väldigt förvirrad japan) och när de väl dansade flamenco och inte kröp längs väggarna och led så var dansen fantastisk.

Efter denna intensiva dag var det med viss glädje jag kröp ner under filten, som jag numera uppskattar för sin sköna värme.

Lämnade mina grejor hos den vänliga killen i receptionen och begav mig till Flamenco-museet som tyvärr hade julstängt. Det blev en tur bland de vackra gamla husen istället och en tortilla de patatas (potatisomelett) på en uteservering.

I ett anfall av vansinne reser jag med stor ryggsäck och liten (?) packväska som jag fick av sönerna i julklapp. Lyckades få upp allt detta och faktiskt bära det gående till busstationen. Knappt två timmars bussfärd över fantastiska Sierra Nevada. Förstår att de spelat in västernfilmer här, det är kargt och oändligt här. I yngre dagar körde jag med en väninna små kringelikrok-vägar till Granada och jag minns att Sanne sa ”Om Gud finns så finns han här”. Det var en fantastisk upplevelse. Den var inte lika gripande med buss men rätt trevligt ändå.

Busstationen låg hur långt borta som helst från allt i Granada så det fick bli en taxi. Hotel Palacio Santa Ines ligger mitt i Albaicín (världsarv), det vill säga de gamla arabiska delarna med trånga gränder och de sista metrarna fick jag gå. Hotellet är tjusigt men filtarna är desamma här, inga dunbolster på denna semester. Kan också berätta att jag sitter i långkalsonger och skriver detta. Det är kallt inomhus!

Granada grundades ca 600 f Kr och var det sista området som morerna lämnade när Spanien enades 1492. Staden har ca 240.000 invånare och säkert lika många turister, känns det som. Ett av Spaniens mest välsedda universitet finns här, liksom närhet till skidåkning, men mest är staden känd för den moriska borgen Alhambra, som också den är ett världsarv.

Gjorde ett klassiskt misstag, skulle bara gå en liten tur och glömde kartan på hotellrummet. Sällan jag går vilse men idag kände jag mig fullständigt borta. Tog mig så småningom samman och lyckades komma tillbaka till hotellet, det kändes väldigt trevligt.

Förutom den vanliga shoppingen (här finns väldigt stora mängder sjalar) så finns det även en mer arabiskinspirerad shoppinggata och många av varorna känns igen från Marrakech.