resmarie

 

En vecka in i september gjorde både Mor och grannens Ozzo mig sällskap mellan Jonstorp och Utvälinge, där Kullaleden börjar. Vi ställde Mors bil i Utvälinge och körde i min bil till Jonstorp. Denna gång var jag mycket noggrann med att se till att bilarna hamnade nära intill leden.

 

Jag hade aldrig varit här förut och hade inte riktigt koll på naturen. Både Mor och jag vandrade i sandaler, vilket gick bra men kanske inte var optiimalt eftersom första halvan av turen gick igenom djurhagar och det gällde att se sig för så att man inte trampade i något olämpligt.

 

Märkningen av leden är mycket tydlig med små orangea fyrkanter. Ozzo var inte särskilt förtjust i hängbron och inte heller i de två trappstegar som kom längre fram på leden. Lite godis och möjlighet att låta honom krypa under staketet längre fram var bra. I början av turen nyttjade han flexikopplet flitigt men efter en dryg mil gick han lugnt vid sidan av oss utan längtan efter några särskilda strapatser.

 

Vi fikade (jag bakade många pizzabullar när jag höll på med det i somras) och såg då det enda övernattningsstället längs leden. Det mörka huset bakom Mor innehåller träbritsar för den trötte! Trevligt ställe att campa på, gissar jag, inga kor där.

 

Efter den vita sanden på stranden i Farhult ändrade naturen karaktär och hagarna försvann, det blev mer att titta på. Massor med fåglar hade samlats i det långgrunda vattnet och stället är säkert toppen för ornitologen. Jag tyckte inte att detta var den bästa delen av leden men det kan också bero på att vädret inte var särskilt bra. Vi var väldigt glada att vi slapp regn, klarade oss undan med några enstaka droppar. Skönt att veta att det fanns regnjacka i ryggan!