Djungelturen
För att ha någon som helst aning om vilka vandringsleder som kan vara aktuella har jag investerat i boken Vandra på Azorerna av Anita och Birger Lövland. Idag bestämde vi oss för att följa deras route nummer 11 med vandring förbi den lilla byn Sanguinho och vidare till vattenfallet Salto do Prego, det författarna kallar för djungelturen.
Vi tog vår lilla hyrbil och körde till Faial de Terra. Även jag, som är en ganska tålig bilförare, tröttnade till slut på hårnålskurvorna. Hastigheten uppskattar jag till i snitt 50 km per timme. Vägen var väldigt tjusig men blommorna på hortensiorna börjar ta slut, annars ser hela ön ut som en miniträdgård. Utsikten fantastisk från stora delar av vägen.
Väl framme i Faial de Terra fanns ingen risk att gå vilse, det måste vara världens minsta håla. Upp längst vänstra delen av floden och sedan var det skyltat hela vägen. Efter att ha lämnat byns flodfåra bar det brant uppåt på smågatsten och sedan var det omväxlande stig och stenar. Turen blev nog totalt en 7-8 km men pga höjdskillnaderna är vi båda ganska trötta i benen ikväll och jag är glad för mina knäskydd, knäna fick en hel del stryk. Vädret alldeles lagom för vandring, jag gick i lågskor och George i sandaler.
Vattenfallet var ganska pampigt och fallhöjden anges i boken till ca 12 meter.
Eftersom jag inte är någon van vandrare har jag valt ute lite lättare turer. Denna tur går utmärkt att gå med normal kondition och utan alltför många strapatser. Vi mötte några tyskar som inte lyckats gå samma väg som vi pga aggressiva hundar, när vi gick förbi var de dock inlåsta. Vi mötte några skällande exemplar men då vi struntade i dem och gick vidare uppstod inga problem.
Medhavd matsäck i form av vatten, choklad och några bars slank ner både på vägen och när vi kom tillbaka till bilen. Därefter körde vi mot staden Noreste för att äta kombinerad middag/kvällsmat. Det enda vi hittade där var en lokal pub som serverade bönsoppa, vilket inte var riktigt vad vi tänkt oss, så vi handlade bröd, skinka och ost och satte oss i bilen. Gott, även med lite extra droppar blod när jag klantigt nog skar mig rejält i fingret på vår nyinköpta kniv. Därefter tog vi motorvägen tillbaka till hotellet. Solen gick precis ner bakom vågsurfarna på stranden nedanför hotellet.
