Till Kambodja
Till Kambodja var det ingen i familjen som ville åka 2009. Efter lite funderande bestämde jag mig för att åka själv. Började med några dagar i Bangkok för att anpassa mig till tiden, där har jag varit förr och kände mig ganska hemma. Det blev ingen särskild sightseeing utan jag gick genom olika delar av staden i flera timmar varje dag mellan olika ställen jag ville besöka. Mellan varven gick jag in och satte mig och drack något kallt eller tittade på något i någon affär. Det är inte så många turister i augusti när jag var där vilket underlättade prutning.
Med propellerplan var det sedan dags att ta sig vidare till Siem Reap. Väl framme leddes vi in i ett stort rum. Alla fick lämna ifrån sig passen och tjugo dollar till en man bakom en disk. Därefter vandrade passen runt bland sju olika farbröder, granskades noga och försågs med stämplar. Vi turister tittade lite oroliga på varandra – får vi passen tillbaka? Hur skulle vi köa? Så småningom hamnade det första passet hos den sista allvarliga mannen och han läste upp namnet på passinnehavaren. Aha, det var så det skulle gå till. Men vad var det han sa egentligen? Helt obegripligt kom efternamn från många olika nationaliteter ut med kambodjansk accent. Först började vi turister att småfnissa, sedan den högläsande mannen och till slut skrattade hela rummet i förväntan på vad som skulle komma härnäst.
Utanför flygplatsen, som inte var stor, beslöt jag mig för att ta en taxi till mitt förbokade hotell, Bopha Angkor Hotel, som jag fått rekommenderat av vänner. Taxichauffören försökte enträget boka in en tid nästa dag men jag stod på mig och beslöt för att lösa alla transportproblem nästpåföljande dag.
