resmarie

Idag vaknade vi till strålande sol! Mitt emot hotellet satt flera rödskimrande turister och värmde sig i solen. En bra dag för utfärd till Lagoa de Fugo, eldsjön, ett namn den fått sedan senaste utbrottet på 1500-talet. Det ska vara lite besvärligt att gå runt sjön och man måste ha koll på tidvattnet, så vi tänkte oss en tur ner till stranden och upp igen.

När vi kom upp i bergen möttes vi dock av Molnet. Det blev sicksack på liten väg i dimma och inte såg vi någon sjö och inte mycket annat heller. Nästan nere igen på andra sidan besökte vi dock en nybliven nationalpark med naturum och källor att bada i. Den som höll 38 grader var dock upptagen, alla bergets turister hade nog samlats där. Så vi gick en sväng och körde igen.

En slö dag på hotellet blir det, och nu har solen tyvärr försvunnit härifrån också. Det mesta är stängt idag pga Halloween.

Idag tog vi motorvägen till Lagoa das Furnas, Lövlands tripp nummer 10. Vi började vid de heta källorna, Caldeiras, vid norra sidan av sjön och gick sedan helt enkelt runt sjön motsols.

I början av vår tur småregnade det och både regnjacka och sydväst kom till användning. Ganska fort kom solen fram och vätan uppifrån försvann. Efter att ha passerat bland annat en bambugång hamnade vi i gungan hängande från ett väldigt tjusigt, stort träd. Det var underbart att sitta där. Vi åt lite snacks med vatten och filosoferade om vänliga träd. Utsikten över sjön badade i solljus och jag hade kunnat sitta där hur länge som helst.

Runt hela sjön fanns olika träskulpturer på fallna gamla träd, tillkomna i en tävling 2012.

Kyrkan José do Canto hade behövt en genomgripande renovering men jag tror att det skulle vara väldigt jobbigt att bo på en så liten ö som San Miguel, så den uppgiften får anstå till någon annan.  En mängd vackra hus i olika skick fanns sedan på högersidan av bilvägen. Tillfartsvägarna leder rakt upp med väldig lutning och de mossbeklädda vägarna hoppas jag de rensar innan någon tar sig uppför, annars måste det bli rena halkbanan. Synd att husen får förfalla!

Det var en ganska behaglig promenad på ca 5 km utan någon som helst lutning för oss. Tillbaka vid bilen fanns toaletter men restaurangen var tyvärr stängd, liksom alla andra restauranger vi sett. Vi tog oss in till den lilla staden Furnas men beslutade hoppa över bad bland heta källor och kände heller ingen lust att hoppa in på någon pub. Tog oss tillbaka till vårt kära shoppingcenter, åt och jag sitter nu på balkongen, tittar på någon enstaka surfare och en segelbåt som parerar svallvågorna efter en tungt laddad båt som skulle kunna vara en valskådarbåt? Himlen skiftar i ljusblått, blekrosa och gråvitt och vågorna dånar mot stranden. Här är verkligen vackert och det måste vara alldeles underbart på sommaren när hela ön blommar.

Dagens sista bild är från Porto Formoso på norra sidan av ön, kunde inte motstå en liten tur ner mot hamnen men hela byn var enkelriktad och körningen inte helt enkelt, det blev aldrig något stopp där men ett foto från utsiktsplatsen.

Väldigt skönt med tidsskillnad, trots att vi sover länge är vi uppe redan vid åttatiden. Idag var det dags för Lövlands tur nummer 2, Vista do Rei – Sete Cidades. Vi tänkte dock öka den lite så att vi kom tillbaka igen och i slutändan blev det inte alls som det var tänkt, tror vi.

Vi körde mycket riktigt till Vista do Rei, berömd utkikspunkt där vi såg öns första souvenirförsäljare. Utsikten var tjusig. Vi vek snabbt av mot en gul/röd markerad skogsväg och hasade oss ca 300 höjdmeter nedåt, ja, George skuttade och jag var mer försiktig av rädsla för glidande grusmassor. Så småningom kom vi ner i kohöjd och till slut till byn Sete Cidades. Det kom en kvinna som vi tror var från orten och frågade om bussen kommit förbi, konstaterade att stället var urtrist och hoppades att det ännu fanns tid till bussen så hon slapp vänta fyra timmar till nästa.  Vi såg inget som fick oss att tycka annorlunda och det där med öppna affärer och så kan man bara stryka.

Vi satte oss i solen vid sidan om kohagen och åt medhavda mackor och någon bar med nötter. Dags att bege sig bort mot den vackra bron, som verkligen är idyllisk. Finns strövområden åt båda hållen från bron. Vi var emellertid angelägna om att komma tillbaka till bilen så vi valde stora vägen. Dags att gå höjdmetrarna uppåt. Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick.

Det fanns många rastplatser där det gick bra att grilla. Det fanns en hel del skogsarbetare. Flera utsiktsplatser passerade vi. En del bilar passerade oss. Vi passerade oändligt med blommor, bland annat Afrikas lilja och miljontals hortensior. Kor var rikliga men inga får och endast ett fåtal getter har vi sett. En enda hund skällde ut oss idag.

Vi gick således runt både Lagoa Verde och Lagoa de Santiago. Stor del av vägen var betong och en del asfalt så våra fötter och ben är nu, liksom igår, ganska trötta. Till slut kom vi faktiskt tillbaka till bilen, trevligt också med toalett på plats och utsikt åt andra hållet ut över Atlanten. En härlig tur fast lite väl mycket bilväg blev det.

Vi körde tillbaka den väg vi gått för att försöka köra nordkanten på största sjön Lagoa Azul men vi lyckades inte pricka in rätt väg utan körde istället till köpcentrat Parque Atlantique för att äta hamburgare och shoppa lite mer proviant. Vi har haft svårt att hitta någon restaurang här. Otippat hittade vi också julklapp till Arvid och skor till George.

Stegräknaren visar på nästan 22.000 steg idag! Dessutom har hotellet skruvat igång varmvattnet så jag ser fram emot hårtvätt och en ordentlig dusch. Därefter planerar vi att hänga i närheten av wifi på hotellet resten av kvällen…

För att ha någon som helst aning om vilka vandringsleder som kan vara aktuella har jag investerat i boken Vandra på Azorerna av Anita och Birger Lövland. Idag bestämde vi oss för att följa deras route nummer 11 med vandring förbi den lilla byn Sanguinho och vidare till vattenfallet Salto do Prego, det författarna kallar för djungelturen.

Vi tog vår lilla hyrbil och körde till Faial de Terra. Även jag, som är en ganska tålig bilförare, tröttnade till slut på hårnålskurvorna. Hastigheten uppskattar jag till i snitt 50 km per timme. Vägen var väldigt tjusig men blommorna på hortensiorna börjar ta slut, annars ser hela ön ut som en miniträdgård. Utsikten fantastisk från stora delar av vägen.

Väl framme i Faial de Terra fanns ingen risk att gå vilse, det måste vara världens minsta håla. Upp längst vänstra delen av floden och sedan var det skyltat hela vägen. Efter att ha lämnat byns flodfåra bar det brant uppåt på smågatsten och sedan var det omväxlande stig och stenar. Turen blev nog totalt en 7-8 km men pga höjdskillnaderna är vi båda ganska trötta i benen ikväll och jag är glad för mina knäskydd, knäna fick en hel del stryk. Vädret alldeles lagom för vandring, jag gick i lågskor och George i sandaler.

Vattenfallet var ganska pampigt och fallhöjden anges i boken till ca 12 meter.

Eftersom jag inte är någon van vandrare har jag valt ute lite lättare turer. Denna tur går utmärkt att gå med normal kondition och utan alltför många strapatser. Vi mötte några tyskar som inte lyckats gå samma väg som vi pga aggressiva hundar, när vi gick förbi var de dock inlåsta. Vi mötte några skällande exemplar men då vi struntade i dem och gick vidare uppstod inga problem.

Medhavd matsäck i form av vatten, choklad och några bars slank ner både på vägen och när vi kom tillbaka till bilen. Därefter körde vi mot staden Noreste för att äta kombinerad middag/kvällsmat. Det enda vi hittade där var en lokal pub som serverade bönsoppa, vilket inte var riktigt vad vi tänkt oss, så vi handlade bröd, skinka och ost och satte oss i bilen. Gott, även med lite extra droppar blod när jag klantigt nog skar mig rejält i fingret på vår nyinköpta kniv. Därefter tog vi motorvägen tillbaka till hotellet. Solen gick precis ner bakom vågsurfarna på stranden nedanför hotellet.